Rätt – inte Makt – ska vara rätt

Året är 2000. Israel har dragit sig tillbaka från södra Libanon och Muhammed Khatib kan resa till gränsen. Han är palestinsk flykting, egendomslös, förnedrad och försummad. Inte välkommen någonstans.

Vid gränsen möter Muhammed en israelisk soldat och samtalar med honom. ”Jag är född därborta”, säger Mohammed och pekar in i staten Israel. ”Min by heter al-Khalisa. Det är åtta kilometer dit. Dethär är mitt land.”

Den israeliske soldaten lägger handen på maskingevärets kolv. Muhammed konstaterar: ”Han hade vapen. Han hade makten att hävda att landet var hans.”

Visserligen har vår världs högsta juridiska instans Förenta Nationerna en gång rekommenderat att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Men den rekommendationen gav inte Israels väpnade styrkor rätt att köra iväg landets befolkning. Där stadgas förvisso inte att Israels juridiska apparat skulle ha någon rätt att beslagta de ivägkördas marker och djur, deras träd och odlingar, att immigranter skulle få ta över deras hem och deras möbler och deras husgeråd.

När så ändå skedde beslöt Förenta Nationerna i en resolution att alla de som lämnade sina hem i samband med stridigheterna har rätt att återvända hem eller få skälig kompensation. Den resolutionen har nummer 194, den gäller fortfarande och har bekräftats i ett otal voteringar.

FN:s generalförsamling hävdar här den moderna rättens principer, den rätt som grundar sig i internationella överenskommelser, vars andemening är alla människors lika värde. Generalförsamlingens accepterar inte våldets övermakt. Det kan man inte beskylla den för.

Däremot var den mer än lovligt naiv när den trodde att delningen av landet skulle kunna ske fredligt och i samförstånd. Hur kunde statsmännen inbilla sig att Palestinas invånare stillsamt och utan protester skulle finna sig i att deras land delades och de bästa bitarna gavs bort till en grupp invandrare? Det blev naturligtvis stridigheter. Vem som kastade den första stenen är i detta fall oväsentligt.

Och det blev som det alltid blir. Folk flydde för att rädda sig. Somliga drevs iväg av bajonetter och gevärspipor. För de flesta räckte det med rykten om skottlossning, övergrepp och massakrer. I något fall följde man uppmaningar från sina ledare, som tyckte att de gjorde sin plikt för att skydda befolkningen. En och annan grep till vapen för att försvara landet. Det stora flertalet må ha haft sympati för motståndskampen, men deras omsorger gällde först och sist att skydda sig själva och sin familj. Så de drog iväg i största hast, packade det allra nödvändigaste, låste dörren och tog nyckeln med sig.

Så långt är det samma historia som i alla krig. Vi ser den idag i Syrien och Kongo, vi såg den igår i Bosnien och Libanon. När kriget är slut återvänder flyktingarna, konstaterar förödelsens omfattning och sätter igång att bygga upp det som raserats av våldet.

I Palestina skedde något annat. Flyktingarna fick aldrig återvända. När de försökte möttes de av gevärspipor. Deras hem i Palestina hade antingen sprängts till grus eller så hade andra människor flyttat in i dem. Några vågade trotsa vapnens makt och tog sig i hemlighet tillbaka till sina hem, kanske för att skörda sina olivträd eller bara för att se vad som fanns kvar. Många av dem blev skjutna. Israelerna kallade dem terrorister och det språkbruket spred sig snabbt över världen. Israelernas samhällsexperiment har varit mycket lyckosamt och en viktig förutsättning för det har varit deras mästerliga förmåga att föra ut sin version av historien till en aningslös omvärld.

Flyktingarna blev kvar, årtionde efter årtionde i eländiga läger. Först bodde de i tält, senare i plåtskjul, numera i förslummade bostadsområden som gång efter annan utsätts för attacker. Ingen vill veta av dem, ingen bryr sig om dem.

Jag tror var och av oss, åtminstone vi som bekänner oss till en sekulär världsbild, inser att det som skedde i Palestina inte var rätt. Och när orätt har begåtts, måste gottgörelse komma.

Orätt kan inte gottgöras med orätt. Det var så staten Israel en gång kom till. Världen försökte sona nazisternas förbrytelser mot judarna genom att offra palestinierna. Resultatet ser vi — 65 år av blodiga strider och förlamande konflikter, utan något slut i sikte. En ständigt infekterad böld på världssamfundet.

Orätt kan bara sonas med rätt. Rätt är att erkänna att det som skedde med palestinierna var ovärdigt och orättfärdigt. Rätt är att ersätta deras förluster, ja, det går naturligtvis inte egentligen, men så långt det nu är möjligt. Rätt är att de som vill får återvända, så väl det går att ordna utan att kränka deras rätt som nu bor i landet. Ingen ska ännu en gång fördrivas från hus och hem.

Vad som definitivt inte är rätt, är att människor från hela världen, vilka kan göra troligt att de är av judisk börd, har fri invandringsrätt till Israel, medan de som körts iväg i strid med all humanitet och rättvisa inte ens får besöka sitt hemland.

Är det Rätt som ska vara rätt? Eller ska Makt vara rätt?

 

Fotnot: Muhammed Khatibs berättelse finns i filmen ”Shatila – kvinnorna och barnen”, av Denys Piningre.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folke Bernadotte

Solceller på väg!

På baksidan av lagårn ska solcellerna ligga. Kalle Burén hugger ved, också en form av solenergi.

Torsdagen den 25 oktober blir en märkesdag i Holmöns historia. Om allt går som det ska. Då kommer mr Yang och hans kollega ut till Holmön för att övervaka monteringen av 20 solceller som företaget NordenSolar har levererat. Cellerna ska ligga på mitt lagårdstak i bästa söderläge och beräknas producera upp till 5000kWh per år.

Tack vare att Ume Energi har tagit det framsynta beslutet att tillåta s.k. nettomätning, så ska strömmen som cellerna ger ifrån sig ledas ut på elnätet. Strömmen produceras från mars till september, kanske oktober om det inte regnar hela tiden. Men det är ju på vintern jag behöver mest ström. Jag eldar visserligen med ved då jag är hemma, men det är jag inte alltid och då värms huset med el. Finessen med nettomätning är att jag får kvitta producerad el mot förbrukad och betalar bara för mellanskillnaden. Man kan uttrycka det så, att jag får lagra min ström på elnätet tills jag behöver den.

Mina solceller kommer att vara en demonstrationsanläggning. Jag har åtagit mig att rapportera till företaget hur det går med produktionen. Det lär gå bra, för som vi vet är Holmön en mycket solig sådan. Att vi befinner oss på höga latituder är ingen nackdel, eftersom antalet soltimmar är fler ju längre norrut man kommer. Det är också meningen, att de som är intresserade ska kunna komma och titta på min anläggning, så känn er välkomna!

Vad kostar det då? Ja, länsstyrelsen har beviljat bidrag, så de står för 45% av kostnaden. Det betyder att det för min del landar på max 50.000:-  Då har jag nästan all ström jag behöver gratis resten av livet.

Solceller är geniala. De producerar ström utan att orsaka radioaktivt avfall eller koldioxidutsläpp. De borde ligga på varenda hustak. Potentialen är oändlig, men Sverige ligger långt, långt efter. En solig dag i våras producerade Tysklands solceller 50% av landets energibehov. Så glöm alla tankar på kärnkraftutbyggnad. Sol, vind och vatten är framtiden. Som i så många andra avseenden vill vi på Holmön gå i spetsen för utvecklingen!

Lämna en kommentar

Under Vind och sol

Folke Bernadotte mördades med den israeliska regeringens goda minne

Folke Bernadotte mördades på öppen gata under FN-uppdrag i Jerusalem den 17 september 1948. Samtidigt dödades den franske översten Sérot. Bernadotte befann sig inom den del av staden som kontrollerades av den israeliska regeringen. Han hade ingen form av väpnad eskort, trots att myndigheterna var skyldiga att sörja för hans säkerhet.

Israels regering fördömde mordet i de allra kraftigaste ordalag. Man utpekade omedelbart de skyldiga – Lehi, eller Sternligan, en underjordisk grupp som ännu inte underkastat sig regeringens auktoritet och organisationen upplöstes. När fördömanden från olika håll klingat ut, hände inte så mycket mer. Därefter har historieskrivningen blivit den, att Sternligan var de ytterst ansvariga. Men studerar man dokumenten finner man att ansvaret måste sökas högre upp.

Det var svenske konsuln i Kairo, Widar Bagge, som fäste svenska regeringens uppmärksamhet på israelernas uppenbara saktfärdighet när det gällde att ställa någon inför rätta för dådet. När israelerna efter många påtryckningar lämnade en redogörelse för mordspaningarna, ansågs den så bristfällig, att Sverige tillsatte en egen mordutredning under riksåklagaren Maths Heuman. Heumans rapport, som publicerades i mars 1950, var förödande kritisk.

Mordutredningen framstod som helt undermålig. Vittnen hade inte förhörts, brottsplatsen hade inte spärrats av, uppenbara ledtrådar hade negligerats och så vidare. Heuman konstaterade: ”I själva verket är bristerna av den grava karaktär, att tvivel måste uppstå huruvida de israeliska myndigheterna eftersträvat att föra utredningen till ett positivt resultat.”

Heuman tog även upp den uteblivna eskorten. ”De vid tiden för mordet oroliga förhållandena i Jerusalem hade bort föranleda de israeliska myndigheterna att förse greve Bernadotte med väpnad eskort. Så hade skett vid ett av greve Bernadottes tidigare besök i Jerusalem, den 3 augusti, då läget i staden var mindre spänt än morddagen. Det är förvisso tragiskt att behöva konstatera att de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

Heumans rapport försatte den svenska regeringen i en brydsam situation. Staten Israels ställning var stark, den bars av en sympativåg efter avslöjandena om Förintelsens groteska grymheter. Israel var medlem av FN och erkänt av alltfler länder. Det var inom västvärlden bara de nordiska länderna som höll inne sina erkännanden och det med uttalad hänvisning till israelernas handläggning av Bernadotteaffären. Det var i längden inte möjligt för Sverige att hålla tillbaka erkännandet.

Samtidigt utlöste Heuman-rapporten en omfattande kritik i pressen som regeringen inte kunde negligera. Den sände därför utrikesrådet baron Lagerfeldt till Tel Aviv, och han lät israelerna förstå, att om de presterade ett godtagbart bemötande av Heumans kritik och en ursäkt för bristerna, så skulle saken vara ur världen. Israelerna tillsatte en kommission under juristen Shimon Agranat för att gå igenom fallet. I juni 1950 fick Sverige den israeliska regeringens svar.

Det första som tas upp i svaret, är frågan om eskorten. Man vidhåller att varken regeringen eller dess representanter i Jerusalem brustit i sina åligganden genom att inte förse medlaren med beväpnad skyddsvakt. Man tillmötesgår dock kritiken lite grann genom att säga följande, ”det är uppenbart att regeringen hade handlat klokare, om den mera noggrant tagit kännedom om greve Bernadottes verkliga önskemål och hans inställning och inte låtit saken bero på förmodanden – hur starkt grundade dessa än voro – vilka ledde till uppfattningen att han icke önskade en beväpnad skyddsvakt på grund av sin speciella ställning som Förenta Nationernas medlare.”

Observera att regeringen här uttryckligen tar på sig ansvaret för att Bernadotte inte eskorterades, det var alltså inte ett beslut som Jerusalems militärmyndigheter tog på egen hand. Liksom att man inte framför några andra skäl för den uteblivna eskorten än rena förmodanden.

Därefter går man in på den misslyckade polisundersökningen. Man godtar i princip kritiken och skyller den på de kaotiska förhållanden som rådde i Jerusalem vid tillfället. Slutligen uttalar man ett beklagande över detta ”fega lönnmord”.

Regeringen fick även ta del av Agranat-kommissionens rapport, men det fick inte allmänheten. Det är föga troligt att den allmänna opinionens företrädare nöjt sig med israelernas beklagande om de fått läsa rapporten. Den är betydligt mer genomarbetad och välformulerad än den underkända rapporten från året innan, men i sak är den lika tunn.

Om vi begränsar oss till frågan om eskorteringen, som är kärnfrågan, så försvarar man sig efter två linjer.

Ett: Även om Bernadottes mission var avskydd, så gällde det inte hans person. ”Det var naturligt för myndigheterna att anta, att varken IZL eller Lehy skulle gå så långt som att faktiskt planera mord på honom, med tanke på den stora personliga prestigen hos mannen som representerade den Högsta Internationella Organisationen.”

Två: Kommissionen menar att medlaren inte ville ha någon eskort och att detta var en medveten del av fredspolitiken. På det sättet ville han understryka Förenta Nationernas stora prestige och demonstrera för hela världen att deras uppdrag var en fredsmission.

Punkt ett är rent nonsens. Sternligan hade varnat offentligt upprepade gånger för vad de tänkte göra. USA-ambassadören McDonald hade tagit upp mordhoten med israeliska myndigheter. Alla i Jerusalem med insikt i vad som hände visste vad som var på gång.

Hur var det då med Bernadottes önskan att inte bli eskorterad? Underlaget till Heumans rapport finns på Riksarkivet under namnet Bernadotteutredningen och den var hemligstämplad fram till år 2000. Den innehåller många intressanta uppgifter som aldrig kommit till allmän kännedom. Om man läser den tillsammans med Agranat-kommissionens rapport, ser man tydligt att de israeliska förklaringarna inte håller. Detta måste varit uppenbart för svenska myndigheter år 1950, men det var obekväma sanningar som snabbt glömdes bort.

En rad samstämmiga vittnesmål säger, att Bernadotte aldrig bad om någon eskort, men om han erbjöds sådan, accepterade han den utan diskussion. Det är myndigheternas sak, brukade han säga. Det finns ingenting i vare sig den svenska eller den israeliska rapporten som styrker att Bernadotte skulle haft något emot att bli eskorterad.

Dessutom – israelerna var skyldiga att sörja för medlarens säkerhet enligt en resolution av FN:s säkerhetsråd utfärdad en månad före attentatet, vilket för övrigt bara var en bekräftelse av etablerad internationell lag.

Alltså: Israeliska myndigheter visste att risken för ett attentat var överhängande. Trots det underlät de att beskydda honom, vilket de var skyldiga att göra och hade gjort vid tidigare besök.

Svenska regeringen valde emellertid att godkänna de israeliska förklaringarna och upprättade fulla diplomatiska förbindelser. Historieskrivningen har därefter blivit, att Bernadotte mördades av judiska terrorister och att den israeliska regeringen beklagade och fördömde brottet. Den korrekta beskrivningen är denna: ”Bernadotte mördades med den israeliska regeringens goda minne.”

Publicerat på Newsmill 2.4.2012

3 kommentarer

Under Folke Bernadotte

Namnet Estelle kan vara en politisk markering

Alla blev förvånade över detta namn – Estelle. Så har ingen svensk prinsessa i historien hetat. Men en Estelle Bernadotte har funnits förut. Hon var gift med Folke Bernadotte, som var kung Carl Gustafs gudfar. Folke Bernadotte mördades i Jerusalem 1948 på FN-uppdrag. Det finns många ouppklarade omständigheter kring mordet. Ingen har ställts till ansvar för det, trots att det ganska snart blev väl känt vilka som låg bakom. En av dem hette Yitzak Shamir och blev senare Israels premiärminister.

Svenska myndigheter och den svenska opinionen var mycket missnöjda med hur israelerna skötte mordspaningarna. Regeringen lät till och med en diplomat besöka Tel Aviv och framföra misstankar om att israeliska regeringen hade ett finger med i spelet.  Men efter diverse diplomatiska turer sopades alla misstankar om smutsigt spel under mattan och mordet på Folke Bernadotte glömdes bort.
Att döpa den lilla sessan till Estelle är en politisk markering från kungahuset. Det är känt att kungen och drottningen är missnöjda med hur svenska myndigheter har skött fallet Folke Bernadotte. Kungaparet har aldrig besökt Israel. Den israeliska regeringen lovade högtidligt en gång i tiden att fortsätta spaningarna efter mördarna, men ingenting hände, trots att gärningsmännen några årtionden senare framträdde helt öppet och erkände vad de gjort. Och svenska regeringar har efter 1950, när fallet begravdes, aldrig frågat hur det gick med efterspaningarna.
Inte nog med att mordet på Bernadotte negligerats. Hans eftermäle har solkats av diverse kampanjer mot honom. I sitt medlingsarbete försökte han åstadkomma en någorlunda rättvis lösning på frågan hur judar och palestinier skulle kunna leva tillsammans i Palestina. Det ledde till att han blev allmänt hatad i Israel, det statades viskningskampanjer om att han var anti-semit och så vidare. Därför har han också blivit misstänkliggjord i Sverige. Hans insats med de Vita Bussarna är någorlunda väl känd, men det storartade arbete han uträttade i Palestina är det få som vet något om och vet man något så har man föreställningen att han var välmenande, men inte så smart och inte begrep riktigt vad han höll på med.
När den israeliske presidenten Herzog besökte Sverige ville de kungliga säga något bitskt om Folke Bernadotte, men det fick de inte för UD. Det är ingen orimlig tolkning att kungahuset med sitt namngivande vill bidra till att återupprätta Folke Bernadottes minne. Det är inte känt vilket namn man hade i beredskap åt en liten gosse – Folke är en god gissning.

 

1 kommentar

Under Folke Bernadotte

Snart kommer boken om mordet på Folke Bernadotte

Folke Bernadotte sköts till döds på öppen gata i Jerusalem 1948  under FN-uppdrag. Ingen ställdes till ansvar för brottet, men i efterhand kröp det fram att attentatsmännen tillhörde en judisk terrorgrupp, Sternligan. Den israeliska regeringen frisvor sig från allt ansvar och det har godtagits av eftervärlden. Jag visar i min bok att regeringen tvärtom var de ytterst ansvariga. Trots att Sternligan öppet mordhotat Bernadotte underlät israelerna att ge honom det skydd som skulle räddat hans liv. Mordet skedde med myndigheternas goda minne.

Folke Bernadotte var en stridbar humanist. Han krävde bland annat att de palestinska flyktingarna skulle tillåtas återvända och få tillbaka sin egendom. Det gjorde honom till en kontroversiell figur i den starkt pro-israeliska opinion som rådde i västvärlden de första decennierna efter Förintelsen. I Sverige glömdes han bort. Under det senaste decenniet har hans insatser äntligen börjat uppmärksammas och han nämns exempelvis med stor uppskattning i den palestinska föfattaren Susan Abulhawas uppmärksammade roman ”Morgon i Jenin”. Ännu återstår det dock att ge honom den plats i historien han förtjänar.

Boken kommer ut i mars på Leopard förlag. http://www.leopardforlag.se

2 kommentarer

Under Folke Bernadotte

Holmön behöver arbetstillfällen

För femhundra år sedan uppstod den första fasta bebyggelsen på öarna i Kvarken. ”Tre fiskarlappar som kom en gång att bygga gård i en gärda var”, som vi sjöng om i Holmöspelet. Håkan, Kerste och Klemmet grundlade därmed ett samhälle som kom att bli mycket karaktäristiskt – det är en ö-kultur. En mil vatten ligger mellan oss och fastlandet, vilket betyder att Holmöborna i större utsträckning än de flesta andra är hänvisade till varandra och sin egen förmåga.

Under det halva millenium som gått har denna ökultur utvecklat sin livsform, sina traditioner, byggt sina hus och sina båtar, skapat sina visor och berättelser. Nu senast har mer än femtio personer deltagit ett gemensamt arbete för att bygga en ny affär. Holmön har en själ.

Men Holmöns själ är hotad. Samma tragiska utveckling som vi ser i otaliga andra glesbygdsbyar pågår även här. Barnfamiljer flyttar och några nya kommer inte i stället. Skolan har lagts ner. Fortsätter utvecklingen når vi till slut en kritisk punkt när det inte längre går att ha sin bostad här, nämligen när staten inte längre anser sig vara tvungen att hålla igång vintertrafiken. Holmön förvandlas till en sommarö. Stugägare och turister invaderar ön under den ljusa årstiden. När vintern närmar sig släcks gatlysena och snön faller på tomma hus. En urgammal livsform har gått under.

Vad som krävs för att rädda Holmöns själ är nya arbetstillfällen på ön. Att familjer skulle flytta ut för att arbetspendla in till fastlandet tycks inte vara realistiskt. Utvecklingen är den motsatta. Det är svårt att i dagens läge se några andra möjligheter till nya arbetstillfällen än en storskalig vindkraftsetablering.

Det har varit mycket tro och tyckande kring frågan om hur många permanenta arbetstillfällen, det vill säga arbetstillfällen efter uppbyggnadsperioden, vindkraften egentligen medför. Nu har vi ett faktaunderlag, nämligen en fallstudie från Havsnäs vindkraftpark i Strömsunds kommun. (http://www.natverketforvindbruk.se/sv/). Havsnäsparken består av 48 vindsnurror och för att sköta drift och underhåll behövs 11 årsarbeten. Då är vägunderhåll, snöröjning och fastighetsunderhåll inte inräknat. Vidare understryks vikten av att servicepersonalen finns på platsen, något som måste gälla i högsta grad på Holmön med dess osäkra kommunikationer. Siffrorna kan inte direkt översättas till andra vindkraftparker, men ger en uppfattning om storleksordningen.

Om Holmön skulle få ett tillskott av, säg, 6 nya arbetstillfällen och merparten av personalen är bosatt på ön och dessutom i bästa fall i barnafödande ålder, så innebär det att framtiden ljusnar ordentligt. Dessa arbetstillfällen medför i sin tur nya jobb i form av service. Det låter nästan för bra för att vara sant och kanske är det inte sant. Men det är en möjlighet, en stor möjlighet och den har vi inte råd att missa.

Somliga tycker att vindkraftverk är fula och förstör naturen. Det beror till största delen vad man har för inställning till dem. Detsamma gäller ljudet från dem, i den mån man hör dem, vilket vi nog kommer att göra vissa dagar.

Jag ska gärna erkänna att jag är en person som älskar tystnad, men jag tycker också om att höra vågornas brus och vindens susande i asparna, när jag går ut om kvällen. Kommer jag att bli störd av vindkraftverkens susande?

Om jag ser att vindkraftverken räddar min tillvaro som Holmöbo, att folk flyttar hit för att få arbete, att min ö bidrar till det fossilfria och hållbara samhälle som måste växa fram, då tror jag att jag kommer att kunna lyssna till vindkraftverken med ett leende.

Det kommer att bli ingrepp i naturen, det är ofrånkomligt. Vägar är dock inte bara naturförstöring, de är också möjligheter att färdas och ta sig fram. Kultur är detsamma som odling, att ta naturen i bruk, att på ett ansvarsfullt sätt använda sig av den för sin utkomst. Den tragedi det skulle innebära att en 500-årig tradition av bofast befolkning på ön går under, den tragedin väger i mina ögon mycket tyngre än de ingrepp i naturen som vindkraften medför.

Publicerad på VK Debatt 2011

Lämna en kommentar

Under Vind och sol