Category Archives: Folke Bernadotte

Ny bok på gång!

År 1951 samlades nästan hela det svenska samhället i en stor insam­lingsaktion för Israel. Resultatet blev att 72 monteringsfärdiga trähus sän­des till Israel och byn Kfar Ahim upp­stod. På samma mark hade det bara några år tidigare legat en stor pale­stinsk by, Qastina. Dess innevånare fördrevs i samband med att staten Israel bildades och de var nu hänvisa­de till eländiga flyktingläger. Om dem visste svenskarna i stort sett ingen­ting.

Den svenska opinionen var under år­tiondena efter Israels bildande starkt Israelvänlig och de få röster som ta­lade för palestiniernas sak avfärdades oftast som antisemitiska.

Min nya bok är en omsorgs­full kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna pale­stinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960­talet.

Boken ges ut på Celanders förlag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Folke Bernadotte

Gazakriget startade 1948

 Mahmud Hams/AP
Foto: Mahmud Hams/AP

Nu firas det i Gaza där det råder en spänd vapenvila mellan israeler och palestinier.

Det är därför hög tid att vi som utomstående på allvar diskuterar bakgrunden till konflikten.

En stor majoritet av Gazas innevånare är flyktingar eller ättlingar till flyktingar vilka kom till Gaza 1948 i samband med att staten Israel bildades.

Bortskrämda av rykten om massakrer eller ivägkörda under gevärshot gav de sig iväg från sina byar och städer, ofta i ren panik, bara som de stod och gick. De sökte skydd där det fanns något att få i väntan på att kunna återvända hem.

De fick aldrig komma hem.

Den israeliska statens väpnade trupper hindrade dem från att återvända. Den nybildade staten skulle ha en stabil judisk majoritet. I den fanns plats för blott en liten del av Palestinas arabiska befolkning.

På samma sätt som underkuvade folk i Sydamerika, Asien och Afrika under historiens lopp fått maka på sig för att ge plats åt främmande kolonisatörer, fick nu palestinierna se sina jordar och sina olivträd övertas av invandrare.

All den egendom som cirka 750 000 människor lämnat efter sig beslagtogs av staten Israel.

De bönder och stadsbor som trodde att de tillfälligt lämnat sina hem medan stridena rasade, de fann nu – om de inte råkade ha rika släktingar – att något av de många flyktingläger som omgav den nybildade staten, var den enda boplats som stod dem till buds.

I lägren fanns ingen möjlighet att försörja sig, människorna var hänvisade till allmosor från FN – och är det fortfarande.

På Gazaremsan uppstod flera sådana läger.

Det säger sig självt att de bortdrivna människorna inte alltid stillatigande fann sig i sitt öde.

Det gjordes motstånd.

Och på motståndet följde repressalier från en övermäktig armé. Detta har pågått nu i 66 år.

Det krig som med jämna mellanrum blossar upp i Gaza har sin upprinnelse 1948. Gazaborna minns hur de och deras föräldragenerationer fördrevs och bestals på hem och egendom. De vill ha upprättelse.

Att göra motstånd är en form av upprättelse.

Någon undrar säkert – hur var detta möjligt? Trekvarts miljon människor fördrevs från sina hem och fråntogs all sin egendom. Detta skedde ändå i modern tid.

Fanns inga journalister, ingen kritisk nyhetsförmedling, inga människorättsorganisationer? Och hur är det möjligt att 66 år kunnat förflyta, utan att rättvisa skipats?

Det finns många skäl till detta.

Den mest heltäckande förklaringen är, att staten Israel med överlägsen skicklighet från början lyckades ta kontroll över informationen.

Israelernas makt över historieskrivningen var närmast total. Den fick en hel generation av svenska opinionsbildare att publicera bisarra påståenden om att flyktingarna hade sig själva att skylla, därför att de förlupit sina hem.

Alternativt lades ansvaret på omgivande arabländers ledare, vilka skulle uppmanat palestinierna att fly. På Israel lades aldrig något ansvar.

Varefter åren gått har kritiken mot Israel vuxit, men hegemonin finns kvar. Israel sätter fortfarande – utom i krislägen som det nuvarande – debattens dagordning. Israelkritik är inte god ton.

Men vi vet också av historien, att för varje utbrott av våldsamheter förslösas ytterligare något av resterna från det enorma goodwillkapital staten Israel fick med sig från födelsen.

Palestinaflyktingarna måste få upprättelse och ersättning för all sin förlorade egendom innan det kan bli någon riktig fred i mellanöstern.

(Publicerat på svt.opinion 27.8 2014)

1 kommentar

Filed under Folke Bernadotte

Varför glömmer man Folke Bernadotte?

 De två hade mycket gemensamt. Båda var komna ur den översta överklassen. Den ene var släkt med kungen, den andre tillhörde landets främsta finansfamilj.

Båda var som unga män lite vilsna i tillvaron, tycktes inte märkvärdigt begåvade, letade efter en livsuppgift. Så – i en extrem situation blommade de upp och uträttade stordåd. De räddade, var på sitt håll, tiotusentals människor från Förintelsen.

Hur kan då deras eftermäle vara så olika? Raoul Wallenberg är ett nationalmonument. Han har tillägnats stora minnesmärken i centrala Stockholm.

Hundraårsminnet av Wallenbergs födelse firades med utgivning av två tjocka biografier, hans namn har gjorts till symbol för Sveriges strävan att framstå som en förkämpe för mänskliga rättigheter, ledande politiker strävar att döpa om Arlanda flygplats efter honom. Allt detta är utmärkt, en modig människa bör hedras.

Det är bara en sak – varför glömmer man Folke Bernadotte?

Han gjorde ju samma sak, men han är nästan bortglömd, i den mån han inte är misstänkliggjord, nu senast i en P3-dokumentär i Sveriges Radio från i höstas.

Tills helt nyligen fanns ingenting i Stockholms stadsbild som påminde om Bernadottes gärning. Numera finns en liten byst vid en smal grusväg på Djurgården. Svaret är, att Folke Bernadotte hade – och har – mäktiga fiender.

Några år efter krigsslutet kallades han av FN:s säkerhetsråd till medlare i det krig som utbröt när staten Israel bildades. Under sina ansträngningar att skapa en bestående fred i Palestina, blev han så hatad i det israeliska samhället, att han slutligen mördades på öppen gata i Jerusalem.

Den nybildade israeliska statens representanter tog kraftfullt avstånd från attentatet – förstås. Samtidigt står det klart, att de bar det yttersta ansvaret, genom att de inte gav Bernadottes kortege den väpnade eskort han hade rätt till, trots att medlaren var offentligt mordhotad.

Det fanns flera skäl till varför Bernadotte var så avskydd i Israel.

I samband med att den israeliska staten etablerades hade större delen av den palestinska ursprungsbefolkningen fördrivits. Bernadotte krävde ovillkorlig rätt att alla som flytt undan krigshändelserna att återvända och få igen sin egendom.

Detta såg israelerna som ett dödligt hot mot den nybildade staten – den skulle ha en stor och stabil judisk majoritet.

Under de första decennierna efter Hitlers koncentrationsläger och Förintelsen hade staten Israel ett enormt goodwill-kapital i västvärlden. Det var i princip omöjligt att framföra någon som helst kritik av Israels politik utan att bli stämplad som antisemit.

Hur skulle man då hantera en person, som gjort sig så impopulär i Israel att han blivit mördad? Det enklaste var att glömma honom.

I arabvärlden har man av naturliga skäl haft en mer positiv uppfattning om Bernadotte än i väst. Och det är från al-Jazeera, som världen nu, nästan 70 år efter Bernadottes död, äntligen har fått en dokumentär, i två delar gjorda för en internationell publik.

Den första handlar om Vita bussarna och den andra om medlingsinsatsen i Palestina och mordet. Och det är en mycket positiv bild av Folke Bernadotte och hans gärning som gått ut över världen.

Jag var själv närvarande vid en minneshögtid i Jerusalem i höstas med anledning av 65-årsminnet av mordet och fick höra en rad höga FN-tjänstemän tala om Bernadotte som ett stort föredöme i det internationella fredsarbetet.

När ska vi i Sverige våga stå upp för minnet av en modig och framstående landsman?

(Publicerat på svt.opinion 17.6.2014. http://www.svt.se/opinion/article2119409.svt)

Lämna en kommentar

Filed under Folke Bernadotte

Tillbaka på Västbanken

oliv2006 till 2007 var jag här i ett halvår och färdades kors och tvärs. Överallt vägblockeringar, checkpoints, soldater, kontroller, köer.

Tog buss 18 från Jerusalem till Ramallah, där jag åt gudomlig hummus, gick ett varv runt torget och såg att den galna polisen som dirigerar trafiken fortfarande är i farten. Han måste vara en statligt avlönad turistattraktion, en fulländad artist.

For sedan vidare till Nablus i gul minibuss. Där språkade jag lite med folk på gatan, drack kaffe och tog en minibuss tillbaka. Den släppte av mig vid checkpoint Ramallah och på andra sidan tog jag buss 18 tillbaka. Bilarna jag åkte i stoppades en enda gång, men då bara några sekunder medan soldaterna tittade in genom rutorna. Hawwara checkpoint utanför Nablus, där folk köade i timmar morgon och kväll är nedlagd. Trafiken kör fritt ut och in i stan. Då, för sju år sedan var allt hopplöst på Västbanken. Allt stod stilla, ingen verksamhet, förfall och misär. Nu verkar det vara full fart överallt, åtminstone vad man kan se vid en ytlig anblick.

Å, detta landskap, dessa palestinska kullar med tusen och tusen olivträd på stenlagda terasser. För dem spelade intifadan och avspärrningarna ingen roll, de växte då och de växer nu.

För palestinierna var intifadan , upproret, en dyrköpt erfarenhet, men den som har gjort motstånd för att bevara sin värdighet brukar inte ångra sig. Den judiska staten kan inte besegras med våld. Palestinierna har lärt sig läxan. Nu är det upp till omvärlden att säga: Vi vill inte ha med den israeliska staten att göra, så länge den inte respekterar lag och rätt och mänsklig moral.

16 kommentarer

Filed under Folke Bernadotte

Artikel om Folke Bernadotte i Washington Report

Läs här!

Lämna en kommentar

Filed under Folke Bernadotte

Rätt – inte Makt – ska vara rätt

Året är 2000. Israel har dragit sig tillbaka från södra Libanon och Muhammed Khatib kan resa till gränsen. Han är palestinsk flykting, egendomslös, förnedrad och försummad. Inte välkommen någonstans.

Vid gränsen möter Muhammed en israelisk soldat och samtalar med honom. ”Jag är född därborta”, säger Mohammed och pekar in i staten Israel. ”Min by heter al-Khalisa. Det är åtta kilometer dit. Dethär är mitt land.”

Den israeliske soldaten lägger handen på maskingevärets kolv. Muhammed konstaterar: ”Han hade vapen. Han hade makten att hävda att landet var hans.”

Visserligen har vår världs högsta juridiska instans Förenta Nationerna en gång rekommenderat att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Men den rekommendationen gav inte Israels väpnade styrkor rätt att köra iväg landets befolkning. Där stadgas förvisso inte att Israels juridiska apparat skulle ha någon rätt att beslagta de ivägkördas marker och djur, deras träd och odlingar, att immigranter skulle få ta över deras hem och deras möbler och deras husgeråd.

När så ändå skedde beslöt Förenta Nationerna i en resolution att alla de som lämnade sina hem i samband med stridigheterna har rätt att återvända hem eller få skälig kompensation. Den resolutionen har nummer 194, den gäller fortfarande och har bekräftats i ett otal voteringar.

FN:s generalförsamling hävdar här den moderna rättens principer, den rätt som grundar sig i internationella överenskommelser, vars andemening är alla människors lika värde. Generalförsamlingens accepterar inte våldets övermakt. Det kan man inte beskylla den för.

Däremot var den mer än lovligt naiv när den trodde att delningen av landet skulle kunna ske fredligt och i samförstånd. Hur kunde statsmännen inbilla sig att Palestinas invånare stillsamt och utan protester skulle finna sig i att deras land delades och de bästa bitarna gavs bort till en grupp invandrare? Det blev naturligtvis stridigheter. Vem som kastade den första stenen är i detta fall oväsentligt.

Och det blev som det alltid blir. Folk flydde för att rädda sig. Somliga drevs iväg av bajonetter och gevärspipor. För de flesta räckte det med rykten om skottlossning, övergrepp och massakrer. I något fall följde man uppmaningar från sina ledare, som tyckte att de gjorde sin plikt för att skydda befolkningen. En och annan grep till vapen för att försvara landet. Det stora flertalet må ha haft sympati för motståndskampen, men deras omsorger gällde först och sist att skydda sig själva och sin familj. Så de drog iväg i största hast, packade det allra nödvändigaste, låste dörren och tog nyckeln med sig.

Så långt är det samma historia som i alla krig. Vi ser den idag i Syrien och Kongo, vi såg den igår i Bosnien och Libanon. När kriget är slut återvänder flyktingarna, konstaterar förödelsens omfattning och sätter igång att bygga upp det som raserats av våldet.

I Palestina skedde något annat. Flyktingarna fick aldrig återvända. När de försökte möttes de av gevärspipor. Deras hem i Palestina hade antingen sprängts till grus eller så hade andra människor flyttat in i dem. Några vågade trotsa vapnens makt och tog sig i hemlighet tillbaka till sina hem, kanske för att skörda sina olivträd eller bara för att se vad som fanns kvar. Många av dem blev skjutna. Israelerna kallade dem terrorister och det språkbruket spred sig snabbt över världen. Israelernas samhällsexperiment har varit mycket lyckosamt och en viktig förutsättning för det har varit deras mästerliga förmåga att föra ut sin version av historien till en aningslös omvärld.

Flyktingarna blev kvar, årtionde efter årtionde i eländiga läger. Först bodde de i tält, senare i plåtskjul, numera i förslummade bostadsområden som gång efter annan utsätts för attacker. Ingen vill veta av dem, ingen bryr sig om dem.

Jag tror var och av oss, åtminstone vi som bekänner oss till en sekulär världsbild, inser att det som skedde i Palestina inte var rätt. Och när orätt har begåtts, måste gottgörelse komma.

Orätt kan inte gottgöras med orätt. Det var så staten Israel en gång kom till. Världen försökte sona nazisternas förbrytelser mot judarna genom att offra palestinierna. Resultatet ser vi — 65 år av blodiga strider och förlamande konflikter, utan något slut i sikte. En ständigt infekterad böld på världssamfundet.

Orätt kan bara sonas med rätt. Rätt är att erkänna att det som skedde med palestinierna var ovärdigt och orättfärdigt. Rätt är att ersätta deras förluster, ja, det går naturligtvis inte egentligen, men så långt det nu är möjligt. Rätt är att de som vill får återvända, så väl det går att ordna utan att kränka deras rätt som nu bor i landet. Ingen ska ännu en gång fördrivas från hus och hem.

Vad som definitivt inte är rätt, är att människor från hela världen, vilka kan göra troligt att de är av judisk börd, har fri invandringsrätt till Israel, medan de som körts iväg i strid med all humanitet och rättvisa inte ens får besöka sitt hemland.

Är det Rätt som ska vara rätt? Eller ska Makt vara rätt?

 

Fotnot: Muhammed Khatibs berättelse finns i filmen ”Shatila – kvinnorna och barnen”, av Denys Piningre.

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Folke Bernadotte

Folke Bernadotte mördades med den israeliska regeringens goda minne

Folke Bernadotte mördades på öppen gata under FN-uppdrag i Jerusalem den 17 september 1948. Samtidigt dödades den franske översten Sérot. Bernadotte befann sig inom den del av staden som kontrollerades av den israeliska regeringen. Han hade ingen form av väpnad eskort, trots att myndigheterna var skyldiga att sörja för hans säkerhet.

Israels regering fördömde mordet i de allra kraftigaste ordalag. Man utpekade omedelbart de skyldiga – Lehi, eller Sternligan, en underjordisk grupp som ännu inte underkastat sig regeringens auktoritet och organisationen upplöstes. När fördömanden från olika håll klingat ut, hände inte så mycket mer. Därefter har historieskrivningen blivit den, att Sternligan var de ytterst ansvariga. Men studerar man dokumenten finner man att ansvaret måste sökas högre upp.

Det var svenske konsuln i Kairo, Widar Bagge, som fäste svenska regeringens uppmärksamhet på israelernas uppenbara saktfärdighet när det gällde att ställa någon inför rätta för dådet. När israelerna efter många påtryckningar lämnade en redogörelse för mordspaningarna, ansågs den så bristfällig, att Sverige tillsatte en egen mordutredning under riksåklagaren Maths Heuman. Heumans rapport, som publicerades i mars 1950, var förödande kritisk.

Mordutredningen framstod som helt undermålig. Vittnen hade inte förhörts, brottsplatsen hade inte spärrats av, uppenbara ledtrådar hade negligerats och så vidare. Heuman konstaterade: ”I själva verket är bristerna av den grava karaktär, att tvivel måste uppstå huruvida de israeliska myndigheterna eftersträvat att föra utredningen till ett positivt resultat.”

Heuman tog även upp den uteblivna eskorten. ”De vid tiden för mordet oroliga förhållandena i Jerusalem hade bort föranleda de israeliska myndigheterna att förse greve Bernadotte med väpnad eskort. Så hade skett vid ett av greve Bernadottes tidigare besök i Jerusalem, den 3 augusti, då läget i staden var mindre spänt än morddagen. Det är förvisso tragiskt att behöva konstatera att de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

Heumans rapport försatte den svenska regeringen i en brydsam situation. Staten Israels ställning var stark, den bars av en sympativåg efter avslöjandena om Förintelsens groteska grymheter. Israel var medlem av FN och erkänt av alltfler länder. Det var inom västvärlden bara de nordiska länderna som höll inne sina erkännanden och det med uttalad hänvisning till israelernas handläggning av Bernadotteaffären. Det var i längden inte möjligt för Sverige att hålla tillbaka erkännandet.

Samtidigt utlöste Heuman-rapporten en omfattande kritik i pressen som regeringen inte kunde negligera. Den sände därför utrikesrådet baron Lagerfeldt till Tel Aviv, och han lät israelerna förstå, att om de presterade ett godtagbart bemötande av Heumans kritik och en ursäkt för bristerna, så skulle saken vara ur världen. Israelerna tillsatte en kommission under juristen Shimon Agranat för att gå igenom fallet. I juni 1950 fick Sverige den israeliska regeringens svar.

Det första som tas upp i svaret, är frågan om eskorten. Man vidhåller att varken regeringen eller dess representanter i Jerusalem brustit i sina åligganden genom att inte förse medlaren med beväpnad skyddsvakt. Man tillmötesgår dock kritiken lite grann genom att säga följande, ”det är uppenbart att regeringen hade handlat klokare, om den mera noggrant tagit kännedom om greve Bernadottes verkliga önskemål och hans inställning och inte låtit saken bero på förmodanden – hur starkt grundade dessa än voro – vilka ledde till uppfattningen att han icke önskade en beväpnad skyddsvakt på grund av sin speciella ställning som Förenta Nationernas medlare.”

Observera att regeringen här uttryckligen tar på sig ansvaret för att Bernadotte inte eskorterades, det var alltså inte ett beslut som Jerusalems militärmyndigheter tog på egen hand. Liksom att man inte framför några andra skäl för den uteblivna eskorten än rena förmodanden.

Därefter går man in på den misslyckade polisundersökningen. Man godtar i princip kritiken och skyller den på de kaotiska förhållanden som rådde i Jerusalem vid tillfället. Slutligen uttalar man ett beklagande över detta ”fega lönnmord”.

Regeringen fick även ta del av Agranat-kommissionens rapport, men det fick inte allmänheten. Det är föga troligt att den allmänna opinionens företrädare nöjt sig med israelernas beklagande om de fått läsa rapporten. Den är betydligt mer genomarbetad och välformulerad än den underkända rapporten från året innan, men i sak är den lika tunn.

Om vi begränsar oss till frågan om eskorteringen, som är kärnfrågan, så försvarar man sig efter två linjer.

Ett: Även om Bernadottes mission var avskydd, så gällde det inte hans person. ”Det var naturligt för myndigheterna att anta, att varken IZL eller Lehy skulle gå så långt som att faktiskt planera mord på honom, med tanke på den stora personliga prestigen hos mannen som representerade den Högsta Internationella Organisationen.”

Två: Kommissionen menar att medlaren inte ville ha någon eskort och att detta var en medveten del av fredspolitiken. På det sättet ville han understryka Förenta Nationernas stora prestige och demonstrera för hela världen att deras uppdrag var en fredsmission.

Punkt ett är rent nonsens. Sternligan hade varnat offentligt upprepade gånger för vad de tänkte göra. USA-ambassadören McDonald hade tagit upp mordhoten med israeliska myndigheter. Alla i Jerusalem med insikt i vad som hände visste vad som var på gång.

Hur var det då med Bernadottes önskan att inte bli eskorterad? Underlaget till Heumans rapport finns på Riksarkivet under namnet Bernadotteutredningen och den var hemligstämplad fram till år 2000. Den innehåller många intressanta uppgifter som aldrig kommit till allmän kännedom. Om man läser den tillsammans med Agranat-kommissionens rapport, ser man tydligt att de israeliska förklaringarna inte håller. Detta måste varit uppenbart för svenska myndigheter år 1950, men det var obekväma sanningar som snabbt glömdes bort.

En rad samstämmiga vittnesmål säger, att Bernadotte aldrig bad om någon eskort, men om han erbjöds sådan, accepterade han den utan diskussion. Det är myndigheternas sak, brukade han säga. Det finns ingenting i vare sig den svenska eller den israeliska rapporten som styrker att Bernadotte skulle haft något emot att bli eskorterad.

Dessutom – israelerna var skyldiga att sörja för medlarens säkerhet enligt en resolution av FN:s säkerhetsråd utfärdad en månad före attentatet, vilket för övrigt bara var en bekräftelse av etablerad internationell lag.

Alltså: Israeliska myndigheter visste att risken för ett attentat var överhängande. Trots det underlät de att beskydda honom, vilket de var skyldiga att göra och hade gjort vid tidigare besök.

Svenska regeringen valde emellertid att godkänna de israeliska förklaringarna och upprättade fulla diplomatiska förbindelser. Historieskrivningen har därefter blivit, att Bernadotte mördades av judiska terrorister och att den israeliska regeringen beklagade och fördömde brottet. Den korrekta beskrivningen är denna: ”Bernadotte mördades med den israeliska regeringens goda minne.”

Publicerat på Newsmill 2.4.2012

3 kommentarer

Filed under Folke Bernadotte