Månadsarkiv: maj 2013

Rätt – inte Makt – ska vara rätt

Året är 2000. Israel har dragit sig tillbaka från södra Libanon och Muhammed Khatib kan resa till gränsen. Han är palestinsk flykting, egendomslös, förnedrad och försummad. Inte välkommen någonstans.

Vid gränsen möter Muhammed en israelisk soldat och samtalar med honom. ”Jag är född därborta”, säger Mohammed och pekar in i staten Israel. ”Min by heter al-Khalisa. Det är åtta kilometer dit. Dethär är mitt land.”

Den israeliske soldaten lägger handen på maskingevärets kolv. Muhammed konstaterar: ”Han hade vapen. Han hade makten att hävda att landet var hans.”

Visserligen har vår världs högsta juridiska instans Förenta Nationerna en gång rekommenderat att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Men den rekommendationen gav inte Israels väpnade styrkor rätt att köra iväg landets befolkning. Där stadgas förvisso inte att Israels juridiska apparat skulle ha någon rätt att beslagta de ivägkördas marker och djur, deras träd och odlingar, att immigranter skulle få ta över deras hem och deras möbler och deras husgeråd.

När så ändå skedde beslöt Förenta Nationerna i en resolution att alla de som lämnade sina hem i samband med stridigheterna har rätt att återvända hem eller få skälig kompensation. Den resolutionen har nummer 194, den gäller fortfarande och har bekräftats i ett otal voteringar.

FN:s generalförsamling hävdar här den moderna rättens principer, den rätt som grundar sig i internationella överenskommelser, vars andemening är alla människors lika värde. Generalförsamlingens accepterar inte våldets övermakt. Det kan man inte beskylla den för.

Däremot var den mer än lovligt naiv när den trodde att delningen av landet skulle kunna ske fredligt och i samförstånd. Hur kunde statsmännen inbilla sig att Palestinas invånare stillsamt och utan protester skulle finna sig i att deras land delades och de bästa bitarna gavs bort till en grupp invandrare? Det blev naturligtvis stridigheter. Vem som kastade den första stenen är i detta fall oväsentligt.

Och det blev som det alltid blir. Folk flydde för att rädda sig. Somliga drevs iväg av bajonetter och gevärspipor. För de flesta räckte det med rykten om skottlossning, övergrepp och massakrer. I något fall följde man uppmaningar från sina ledare, som tyckte att de gjorde sin plikt för att skydda befolkningen. En och annan grep till vapen för att försvara landet. Det stora flertalet må ha haft sympati för motståndskampen, men deras omsorger gällde först och sist att skydda sig själva och sin familj. Så de drog iväg i största hast, packade det allra nödvändigaste, låste dörren och tog nyckeln med sig.

Så långt är det samma historia som i alla krig. Vi ser den idag i Syrien och Kongo, vi såg den igår i Bosnien och Libanon. När kriget är slut återvänder flyktingarna, konstaterar förödelsens omfattning och sätter igång att bygga upp det som raserats av våldet.

I Palestina skedde något annat. Flyktingarna fick aldrig återvända. När de försökte möttes de av gevärspipor. Deras hem i Palestina hade antingen sprängts till grus eller så hade andra människor flyttat in i dem. Några vågade trotsa vapnens makt och tog sig i hemlighet tillbaka till sina hem, kanske för att skörda sina olivträd eller bara för att se vad som fanns kvar. Många av dem blev skjutna. Israelerna kallade dem terrorister och det språkbruket spred sig snabbt över världen. Israelernas samhällsexperiment har varit mycket lyckosamt och en viktig förutsättning för det har varit deras mästerliga förmåga att föra ut sin version av historien till en aningslös omvärld.

Flyktingarna blev kvar, årtionde efter årtionde i eländiga läger. Först bodde de i tält, senare i plåtskjul, numera i förslummade bostadsområden som gång efter annan utsätts för attacker. Ingen vill veta av dem, ingen bryr sig om dem.

Jag tror var och av oss, åtminstone vi som bekänner oss till en sekulär världsbild, inser att det som skedde i Palestina inte var rätt. Och när orätt har begåtts, måste gottgörelse komma.

Orätt kan inte gottgöras med orätt. Det var så staten Israel en gång kom till. Världen försökte sona nazisternas förbrytelser mot judarna genom att offra palestinierna. Resultatet ser vi — 65 år av blodiga strider och förlamande konflikter, utan något slut i sikte. En ständigt infekterad böld på världssamfundet.

Orätt kan bara sonas med rätt. Rätt är att erkänna att det som skedde med palestinierna var ovärdigt och orättfärdigt. Rätt är att ersätta deras förluster, ja, det går naturligtvis inte egentligen, men så långt det nu är möjligt. Rätt är att de som vill får återvända, så väl det går att ordna utan att kränka deras rätt som nu bor i landet. Ingen ska ännu en gång fördrivas från hus och hem.

Vad som definitivt inte är rätt, är att människor från hela världen, vilka kan göra troligt att de är av judisk börd, har fri invandringsrätt till Israel, medan de som körts iväg i strid med all humanitet och rättvisa inte ens får besöka sitt hemland.

Är det Rätt som ska vara rätt? Eller ska Makt vara rätt?

 

Fotnot: Muhammed Khatibs berättelse finns i filmen ”Shatila – kvinnorna och barnen”, av Denys Piningre.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folke Bernadotte