Månadsarkiv: januari 2012

Snart kommer boken om mordet på Folke Bernadotte

Folke Bernadotte sköts till döds på öppen gata i Jerusalem 1948  under FN-uppdrag. Ingen ställdes till ansvar för brottet, men i efterhand kröp det fram att attentatsmännen tillhörde en judisk terrorgrupp, Sternligan. Den israeliska regeringen frisvor sig från allt ansvar och det har godtagits av eftervärlden. Jag visar i min bok att regeringen tvärtom var de ytterst ansvariga. Trots att Sternligan öppet mordhotat Bernadotte underlät israelerna att ge honom det skydd som skulle räddat hans liv. Mordet skedde med myndigheternas goda minne.

Folke Bernadotte var en stridbar humanist. Han krävde bland annat att de palestinska flyktingarna skulle tillåtas återvända och få tillbaka sin egendom. Det gjorde honom till en kontroversiell figur i den starkt pro-israeliska opinion som rådde i västvärlden de första decennierna efter Förintelsen. I Sverige glömdes han bort. Under det senaste decenniet har hans insatser äntligen börjat uppmärksammas och han nämns exempelvis med stor uppskattning i den palestinska föfattaren Susan Abulhawas uppmärksammade roman ”Morgon i Jenin”. Ännu återstår det dock att ge honom den plats i historien han förtjänar.

Boken kommer ut i mars på Leopard förlag. http://www.leopardforlag.se

Annonser

2 kommentarer

Under Folke Bernadotte

Holmön behöver arbetstillfällen

För femhundra år sedan uppstod den första fasta bebyggelsen på öarna i Kvarken. ”Tre fiskarlappar som kom en gång att bygga gård i en gärda var”, som vi sjöng om i Holmöspelet. Håkan, Kerste och Klemmet grundlade därmed ett samhälle som kom att bli mycket karaktäristiskt – det är en ö-kultur. En mil vatten ligger mellan oss och fastlandet, vilket betyder att Holmöborna i större utsträckning än de flesta andra är hänvisade till varandra och sin egen förmåga.

Under det halva millenium som gått har denna ökultur utvecklat sin livsform, sina traditioner, byggt sina hus och sina båtar, skapat sina visor och berättelser. Nu senast har mer än femtio personer deltagit ett gemensamt arbete för att bygga en ny affär. Holmön har en själ.

Men Holmöns själ är hotad. Samma tragiska utveckling som vi ser i otaliga andra glesbygdsbyar pågår även här. Barnfamiljer flyttar och några nya kommer inte i stället. Skolan har lagts ner. Fortsätter utvecklingen når vi till slut en kritisk punkt när det inte längre går att ha sin bostad här, nämligen när staten inte längre anser sig vara tvungen att hålla igång vintertrafiken. Holmön förvandlas till en sommarö. Stugägare och turister invaderar ön under den ljusa årstiden. När vintern närmar sig släcks gatlysena och snön faller på tomma hus. En urgammal livsform har gått under.

Vad som krävs för att rädda Holmöns själ är nya arbetstillfällen på ön. Att familjer skulle flytta ut för att arbetspendla in till fastlandet tycks inte vara realistiskt. Utvecklingen är den motsatta. Det är svårt att i dagens läge se några andra möjligheter till nya arbetstillfällen än en storskalig vindkraftsetablering.

Det har varit mycket tro och tyckande kring frågan om hur många permanenta arbetstillfällen, det vill säga arbetstillfällen efter uppbyggnadsperioden, vindkraften egentligen medför. Nu har vi ett faktaunderlag, nämligen en fallstudie från Havsnäs vindkraftpark i Strömsunds kommun. (http://www.natverketforvindbruk.se/sv/). Havsnäsparken består av 48 vindsnurror och för att sköta drift och underhåll behövs 11 årsarbeten. Då är vägunderhåll, snöröjning och fastighetsunderhåll inte inräknat. Vidare understryks vikten av att servicepersonalen finns på platsen, något som måste gälla i högsta grad på Holmön med dess osäkra kommunikationer. Siffrorna kan inte direkt översättas till andra vindkraftparker, men ger en uppfattning om storleksordningen.

Om Holmön skulle få ett tillskott av, säg, 6 nya arbetstillfällen och merparten av personalen är bosatt på ön och dessutom i bästa fall i barnafödande ålder, så innebär det att framtiden ljusnar ordentligt. Dessa arbetstillfällen medför i sin tur nya jobb i form av service. Det låter nästan för bra för att vara sant och kanske är det inte sant. Men det är en möjlighet, en stor möjlighet och den har vi inte råd att missa.

Somliga tycker att vindkraftverk är fula och förstör naturen. Det beror till största delen vad man har för inställning till dem. Detsamma gäller ljudet från dem, i den mån man hör dem, vilket vi nog kommer att göra vissa dagar.

Jag ska gärna erkänna att jag är en person som älskar tystnad, men jag tycker också om att höra vågornas brus och vindens susande i asparna, när jag går ut om kvällen. Kommer jag att bli störd av vindkraftverkens susande?

Om jag ser att vindkraftverken räddar min tillvaro som Holmöbo, att folk flyttar hit för att få arbete, att min ö bidrar till det fossilfria och hållbara samhälle som måste växa fram, då tror jag att jag kommer att kunna lyssna till vindkraftverken med ett leende.

Det kommer att bli ingrepp i naturen, det är ofrånkomligt. Vägar är dock inte bara naturförstöring, de är också möjligheter att färdas och ta sig fram. Kultur är detsamma som odling, att ta naturen i bruk, att på ett ansvarsfullt sätt använda sig av den för sin utkomst. Den tragedi det skulle innebära att en 500-årig tradition av bofast befolkning på ön går under, den tragedin väger i mina ögon mycket tyngre än de ingrepp i naturen som vindkraften medför.

Publicerad på VK Debatt 2011

Lämna en kommentar

Under Vind och sol