Ny bok på gång!

År 1951 samlades nästan hela det svenska samhället i en stor insam­lingsaktion för Israel. Resultatet blev att 72 monteringsfärdiga trähus sän­des till Israel och byn Kfar Ahim upp­stod. På samma mark hade det bara några år tidigare legat en stor pale­stinsk by, Qastina. Dess innevånare fördrevs i samband med att staten Israel bildades och de var nu hänvisa­de till eländiga flyktingläger. Om dem visste svenskarna i stort sett ingen­ting.

Den svenska opinionen var under år­tiondena efter Israels bildande starkt Israelvänlig och de få röster som ta­lade för palestiniernas sak avfärdades oftast som antisemitiska.

Min nya bok är en omsorgs­full kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna pale­stinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960­talet.

Boken ges ut på Celanders förlag.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folke Bernadotte

Sol, vind och vatten

Hörde en intressant föreläsning med Lennart Söder, professor och utredare åt regeringen och specialist på energiomställning. Budskapet var glatt: Inom några decennier kommer Sverige sannolikt att ha en nästan helt förnybar energiproduktion. Sol, vind och vatten kommer att stå för nästan all elproduktion.

Kärnkraften är på väg ut. Ny vindkraft är nu billigare att bygga än ny kärnkraft och medan vindkraften snabbt sjunker i pris blir ny kärnkraft dyrare. Söder bekräftade vad som redan framförts på denna sida, nämligen att industrin har skrinlagt alla planer på att bygga nya kärnkraftverk. Tyvärr inte därför att kärnkraftverk är absurda och livsfarliga, utan därför att de inte är ekonomiska, men i alla fall. Det är numera bara Jan Björklund som tror på dem. Våra kärnkraftverk är gamla och kommer att tas ur drift ett efter ett under de kommande åren. Den ström de producerar måste ersättas. Kol och olja är uteslutna på grund av koldioxidutsläppen, naturgas i stort sett också. Solenergi är ännu så länge två-till tre gånger så dyr som vindkraft, men kommer säkert att spela stor roll i framtiden. Tillsvidare är det vindkraft som måste stå för större delen av ersättningen för det som idag kommer från kärnkraften. Det är alltså ett starkt nationellt intresse att bygga ut vindkraften rejält. Att Holmöarna, med sina extremt goda förutsättningar för vindkraftproduktion i längden skulle undantas verkar inte sannolikt. Lägg därtill att Holmön behöver vindkraften som en garanti för sin överlevnad som åretruntsamhälle, inte minst därför att en vindkraftpark betyder tryggad färjeförbindelse. Med detta i minnet tror jag vindkraftvännerna på ön kan vara ganska hoppfulla. Lennart Söder dementerade också övertygande vad som ofta brukar framföras från vindkraftmotståndare, nämligen att sol och vind inte kan klara vår elförsörjning, därför att när solen går i moln och när det inte blåser får vi ingen ström. Sverige är i ett mycket lyckligt läge eftersom vi har nästan halva vår elproduktion från vattenkraften. Vattenflödet går som bekant att reglera och våra vattenmagasin är på så vis gigantiska energireservoarer, som vi kan tömma efter behov. Endast vid extrema tillfällen om vintern, när solen är under horisonten och det inte blåser tillräckligt, kan det hända att vattenkraften inte räcker till. Då får man, precis som idag ibland, använda gasturbiner, men turbinerna måste inte alls drivas med olja eller naturgas, skogsavfall går också bra, eller diesel gjord på skogsråvara. Framtiden är alltså ljus, både för Sverige som nation (fast det ordet vill man snart inte längre ta i sin mun) och för Holmön som åretruntsamhälle. Sol, vind och vatten! Göran Burén

Lämna en kommentar

Under Vind och sol

Gazakriget startade 1948

 Mahmud Hams/AP
Foto: Mahmud Hams/AP

Nu firas det i Gaza där det råder en spänd vapenvila mellan israeler och palestinier.

Det är därför hög tid att vi som utomstående på allvar diskuterar bakgrunden till konflikten.

En stor majoritet av Gazas innevånare är flyktingar eller ättlingar till flyktingar vilka kom till Gaza 1948 i samband med att staten Israel bildades.

Bortskrämda av rykten om massakrer eller ivägkörda under gevärshot gav de sig iväg från sina byar och städer, ofta i ren panik, bara som de stod och gick. De sökte skydd där det fanns något att få i väntan på att kunna återvända hem.

De fick aldrig komma hem.

Den israeliska statens väpnade trupper hindrade dem från att återvända. Den nybildade staten skulle ha en stabil judisk majoritet. I den fanns plats för blott en liten del av Palestinas arabiska befolkning.

På samma sätt som underkuvade folk i Sydamerika, Asien och Afrika under historiens lopp fått maka på sig för att ge plats åt främmande kolonisatörer, fick nu palestinierna se sina jordar och sina olivträd övertas av invandrare.

All den egendom som cirka 750 000 människor lämnat efter sig beslagtogs av staten Israel.

De bönder och stadsbor som trodde att de tillfälligt lämnat sina hem medan stridena rasade, de fann nu – om de inte råkade ha rika släktingar – att något av de många flyktingläger som omgav den nybildade staten, var den enda boplats som stod dem till buds.

I lägren fanns ingen möjlighet att försörja sig, människorna var hänvisade till allmosor från FN – och är det fortfarande.

På Gazaremsan uppstod flera sådana läger.

Det säger sig självt att de bortdrivna människorna inte alltid stillatigande fann sig i sitt öde.

Det gjordes motstånd.

Och på motståndet följde repressalier från en övermäktig armé. Detta har pågått nu i 66 år.

Det krig som med jämna mellanrum blossar upp i Gaza har sin upprinnelse 1948. Gazaborna minns hur de och deras föräldragenerationer fördrevs och bestals på hem och egendom. De vill ha upprättelse.

Att göra motstånd är en form av upprättelse.

Någon undrar säkert – hur var detta möjligt? Trekvarts miljon människor fördrevs från sina hem och fråntogs all sin egendom. Detta skedde ändå i modern tid.

Fanns inga journalister, ingen kritisk nyhetsförmedling, inga människorättsorganisationer? Och hur är det möjligt att 66 år kunnat förflyta, utan att rättvisa skipats?

Det finns många skäl till detta.

Den mest heltäckande förklaringen är, att staten Israel med överlägsen skicklighet från början lyckades ta kontroll över informationen.

Israelernas makt över historieskrivningen var närmast total. Den fick en hel generation av svenska opinionsbildare att publicera bisarra påståenden om att flyktingarna hade sig själva att skylla, därför att de förlupit sina hem.

Alternativt lades ansvaret på omgivande arabländers ledare, vilka skulle uppmanat palestinierna att fly. På Israel lades aldrig något ansvar.

Varefter åren gått har kritiken mot Israel vuxit, men hegemonin finns kvar. Israel sätter fortfarande – utom i krislägen som det nuvarande – debattens dagordning. Israelkritik är inte god ton.

Men vi vet också av historien, att för varje utbrott av våldsamheter förslösas ytterligare något av resterna från det enorma goodwillkapital staten Israel fick med sig från födelsen.

Palestinaflyktingarna måste få upprättelse och ersättning för all sin förlorade egendom innan det kan bli någon riktig fred i mellanöstern.

(Publicerat på svt.opinion 27.8 2014)

1 kommentar

Under Folke Bernadotte

Strålande resultat!

solceller

Som var och en förstår har den soliga sommaren varit bra för mina solceller, fast de har lidit av värmen. Solcellerna , liksom dess ägare, producerar inte som bäst när det är varmt. Men de många soltimmarna har givit resultat. Hittills i år har mätaren registrerat 3500 kilowattimmar och jag räknar med att få ihop 1000 kwh till. Sammanlagt sedan jag installerade dem har de nu givit 7700 kwh, vilket motsvarar ungefär lika många kronor. Jag har betalat endast 45.000 kronor för dem, tack vare generöst statsbidrag, så lönsamheten är utmärkt, tycker jag. I lönsamhetsberäkningen måste man ju räkna in även icke-ekonomiska faktorer, till exempel vilken påverkan på miljön min elkonsumtion har. Glädjen i att med modern teknik producera sin egen elektricitet ska också tas med i kalkylen. Jo, jag är mycket nöjd med investeringen. Måste bara måla upp lagårn så den passar bättre ihop med den moderna anläggningen på taket.

Lämna en kommentar

Under Vind och sol

Varför glömmer man Folke Bernadotte?

 De två hade mycket gemensamt. Båda var komna ur den översta överklassen. Den ene var släkt med kungen, den andre tillhörde landets främsta finansfamilj.

Båda var som unga män lite vilsna i tillvaron, tycktes inte märkvärdigt begåvade, letade efter en livsuppgift. Så – i en extrem situation blommade de upp och uträttade stordåd. De räddade, var på sitt håll, tiotusentals människor från Förintelsen.

Hur kan då deras eftermäle vara så olika? Raoul Wallenberg är ett nationalmonument. Han har tillägnats stora minnesmärken i centrala Stockholm.

Hundraårsminnet av Wallenbergs födelse firades med utgivning av två tjocka biografier, hans namn har gjorts till symbol för Sveriges strävan att framstå som en förkämpe för mänskliga rättigheter, ledande politiker strävar att döpa om Arlanda flygplats efter honom. Allt detta är utmärkt, en modig människa bör hedras.

Det är bara en sak – varför glömmer man Folke Bernadotte?

Han gjorde ju samma sak, men han är nästan bortglömd, i den mån han inte är misstänkliggjord, nu senast i en P3-dokumentär i Sveriges Radio från i höstas.

Tills helt nyligen fanns ingenting i Stockholms stadsbild som påminde om Bernadottes gärning. Numera finns en liten byst vid en smal grusväg på Djurgården. Svaret är, att Folke Bernadotte hade – och har – mäktiga fiender.

Några år efter krigsslutet kallades han av FN:s säkerhetsråd till medlare i det krig som utbröt när staten Israel bildades. Under sina ansträngningar att skapa en bestående fred i Palestina, blev han så hatad i det israeliska samhället, att han slutligen mördades på öppen gata i Jerusalem.

Den nybildade israeliska statens representanter tog kraftfullt avstånd från attentatet – förstås. Samtidigt står det klart, att de bar det yttersta ansvaret, genom att de inte gav Bernadottes kortege den väpnade eskort han hade rätt till, trots att medlaren var offentligt mordhotad.

Det fanns flera skäl till varför Bernadotte var så avskydd i Israel.

I samband med att den israeliska staten etablerades hade större delen av den palestinska ursprungsbefolkningen fördrivits. Bernadotte krävde ovillkorlig rätt att alla som flytt undan krigshändelserna att återvända och få igen sin egendom.

Detta såg israelerna som ett dödligt hot mot den nybildade staten – den skulle ha en stor och stabil judisk majoritet.

Under de första decennierna efter Hitlers koncentrationsläger och Förintelsen hade staten Israel ett enormt goodwill-kapital i västvärlden. Det var i princip omöjligt att framföra någon som helst kritik av Israels politik utan att bli stämplad som antisemit.

Hur skulle man då hantera en person, som gjort sig så impopulär i Israel att han blivit mördad? Det enklaste var att glömma honom.

I arabvärlden har man av naturliga skäl haft en mer positiv uppfattning om Bernadotte än i väst. Och det är från al-Jazeera, som världen nu, nästan 70 år efter Bernadottes död, äntligen har fått en dokumentär, i två delar gjorda för en internationell publik.

Den första handlar om Vita bussarna och den andra om medlingsinsatsen i Palestina och mordet. Och det är en mycket positiv bild av Folke Bernadotte och hans gärning som gått ut över världen.

Jag var själv närvarande vid en minneshögtid i Jerusalem i höstas med anledning av 65-årsminnet av mordet och fick höra en rad höga FN-tjänstemän tala om Bernadotte som ett stort föredöme i det internationella fredsarbetet.

När ska vi i Sverige våga stå upp för minnet av en modig och framstående landsman?

(Publicerat på svt.opinion 17.6.2014. http://www.svt.se/opinion/article2119409.svt)

Lämna en kommentar

Under Folke Bernadotte

Tillbaka på Västbanken

oliv2006 till 2007 var jag här i ett halvår och färdades kors och tvärs. Överallt vägblockeringar, checkpoints, soldater, kontroller, köer.

Tog buss 18 från Jerusalem till Ramallah, där jag åt gudomlig hummus, gick ett varv runt torget och såg att den galna polisen som dirigerar trafiken fortfarande är i farten. Han måste vara en statligt avlönad turistattraktion, en fulländad artist.

For sedan vidare till Nablus i gul minibuss. Där språkade jag lite med folk på gatan, drack kaffe och tog en minibuss tillbaka. Den släppte av mig vid checkpoint Ramallah och på andra sidan tog jag buss 18 tillbaka. Bilarna jag åkte i stoppades en enda gång, men då bara några sekunder medan soldaterna tittade in genom rutorna. Hawwara checkpoint utanför Nablus, där folk köade i timmar morgon och kväll är nedlagd. Trafiken kör fritt ut och in i stan. Då, för sju år sedan var allt hopplöst på Västbanken. Allt stod stilla, ingen verksamhet, förfall och misär. Nu verkar det vara full fart överallt, åtminstone vad man kan se vid en ytlig anblick.

Å, detta landskap, dessa palestinska kullar med tusen och tusen olivträd på stenlagda terasser. För dem spelade intifadan och avspärrningarna ingen roll, de växte då och de växer nu.

För palestinierna var intifadan , upproret, en dyrköpt erfarenhet, men den som har gjort motstånd för att bevara sin värdighet brukar inte ångra sig. Den judiska staten kan inte besegras med våld. Palestinierna har lärt sig läxan. Nu är det upp till omvärlden att säga: Vi vill inte ha med den israeliska staten att göra, så länge den inte respekterar lag och rätt och mänsklig moral.

16 kommentarer

Under Folke Bernadotte

Artikel om Folke Bernadotte i Washington Report

Läs här!

Lämna en kommentar

Under Folke Bernadotte